Jag tycker att det var nyttigt att opponera på varandra och ge respons. Jag är ingen van talare så bara det var lärorikt för mig. Det var väldigt mycket roligare att se allting live på väggar och golv istället för att kolla på varandras bloggar. Det kändes också som att man fick en större inblick i allas konstverk när man hört alla tala om sin egen konst.

Det har också varit jättebra att få ta del av allas processer och hur de har kommit fram till sitt slutresultat. Speciellt de som har bytt spår under vägen. Då är det väldigt spännande att höra vad det var som gjorde att det ändrades.

 

Det var först nu jag insåg hur mycket vi alla egentligen har jobbat med våra arbeten. Eller jag kanske egentligen bara kan tala för mig själv. Jag har inte fattat att det jag skapat var ett så stort arbete. Men när folk sa "oj, hur har du hunnit detta?", så slog det mig att jag faktiskt inte vet hur jag har hunnit med det haha.

 

Jag är inte van att varken ge eller få kritik. Det var på något sätt lättare att ge kritik än att ta emot. Det kanske beror på att jag aldrig har visat upp min konst innan.

 

Det som vi har gjort här under redovisningsdagarna kommer jag ta med mig som framtida lärare. Varesig det är bild eller vilket ämne som helst. Jag tror att det är viktigt att prata om vad man har skapat, lärt sig, hur, vad och varför man har gjort det. Vi lär oss mer tillsammans, alltså när vi får ta del av varandras lärande.

 

Och nu skulle man ju komma fram till en didaktisk fråga. Jag kanske ändrar mig senare, men nu känner jag för:

 

"Varför ska okända saker vara något som man är rädd för att prata om?"

 

Typ något sånt, men jag är inte nöjd med formuleringen. Det jag menar är ett av de syften jag har med barnboken. Jag har ju valt att göra en barnbok om tro, döden och allt annat den innehåller. Det känns som att sånna saker är man rädd för att tala om med ungdomar och barn. (Kanske inte i ämnet religion, eller vad vet jag). Det känns som att man i skolan måste ha svar på allting, ett sakligt svar. Kan man inte bara få spekulera och undra ibland? Där tror jag att man växer som människa i sig själv och med andra.

Jag har nog bestämt mig för att kalla min gestaltning "Vad tror du?".
Vad har jag lärt mig, hur och varför?
När jag bestämde mig för vad jag skulle göra för gestaltning tänkte jag mest att jag skulle lära mig behärska tekniken med akvarellen mer och lära mig att ha text till bild. Men jag har lärt mig så mycket mer än så. Jag har stött på så många problem som jag inte alls hade tänkt på innan. Jag har studerat barnböcker och lärt mig hur andra barnboksförfattare och illustratörer gör med komposition, format, sidantal, text och bilder. Jag har lärt mig hur man kan blanda olika material och tekniker för att skapa vissa önskade effekter. Detta har jag lärt mig genom att testa mig fram. Genom att testa mig fram har jag också lärt mig att variera de olika sidorna. Jag insåg efter ett tag att det skulle bli för tjatigt om alla bilderna såg ungefär likadana ut. Men frågan var då hur jag skulle få alla att ändå likna samma stil. Där var jag också tvungen att prova mig fram. På vissa bilder har jag lyckats och på andra inte, dvs det finn de bilder jag är mer nöjd med än andra. Men jag kan sällan veta innan hur det kommer se ut, och då får det helt enkelt bli som det blir. Men mitt syfte med detta gestaltningsarbete var inte att alla bilder skulle bli perfekta utan att jag skulle testa mig fram och försöka hitta lite nya vägar och inte alltid köra på det säkra kortet. Jag har lärt mig att ju mer tid jag lägger på en teckning desto bättre blir den. Jag tror att när jag tecknar i den här stilen så kan jag inte göra det snabbt, för då ser det bara slarvigt ut. Har jag lärt mig att måla med akvarell då? Jag jag tycker att jag är bättre nu än innan i alla fall. Men ligger ändå och gnager att jag kanske inte gör på "rätt" sätt. Å andra sidan så finns det ju inga "rätt" eller "fel". Det är lite konstigt att jag tänker så, för min barnbok handlar ändå lite om att det inte ska finnas några rätt och fel. Jag tror det ligger där och gnager eftersom att jag alltid har tänkt att jag inte kan någon teknik för att jag aldrig har blivit undervisad i någon teknik. Men det är kanske bara att inse att prova sig fram är bästa sättet. Jag har också lärt mig att skriva text till bild. Nu blev det lite så att jag anpassade texten efter bilden och inte tvärtom. Lite för att alla sa "men författare brukar skriva texten först och sedan rita". Då kände jag att jag inte ska göra som alla författare. Jag gör bilderna först för att jag tycker att de är de viktigaste i min gestaltning. Texten ska bara finnas där som hjälp om man skulle ha svårt att förstå bilderna, som min lillebror t ex. Han sa idag "Går räven på droger eller?". Jag har lärt mig att att ha tålamod genom att måla bild efter bild efter bild efter bild. Hjärnan blir rätt utmattad när man håller på med samma sak för länge. För det första så har jag ju hållt på med hela gestaltningen väldigt länge, och sen har jag suttit i många fler timmar än jag brukar göra på en teckning. Så känslan när man skär loss den färdiga bilden från akvarellblocket och börjar på en ny bild är en ganska härlig känsla. Nästan allt det här som jag säger att jag har lärt mig har jag gjort genom att testa mig fram. Jag har lärt mig att resultaten blir bättre ju fler folk jag frågar om tips och råd. Jag har alltså lärt mig att inte vara rädd för att be om hjälp. Varför har jag lärt mig allt det här? eller varför ska jag ha velat lära mig allt detta? Jag tycker att allt som vi lär oss behövs i bildundervisningen i skolan. Om man jämför med förra kursen så lärde jag mig lite mer omfattande saker om bildämnet, medan jag nu har valt ett spår som jag vill utvecklas inom. Jag anser att en bildlärare måste vara proffs på både bildämndet ur samhällssyn men även teknikerna inom bild. Och nu kanske man kan säga då att jag nästan kan bocka av akvarell på listan. Jag kan behärska det lite mer i alla fall. Jag har också  lärt mig att det är nyttigt att ta del av andras arbeten. Det ger mig mer inspiration och motivation. Jag kan säga att jag har blivit mer motiverad när jag har varit i skolan och jobbat, men ändå har jag suttit hemma det största delen av tiden. Jag tror ändå det har funkat mest effektivt för mig. Det känns skönt att jag har målat sista bilden nu. Och efter utställningen ska jag skicka in bilderna till olika bokförlag och se om någon vill ge ut den. Annars får jag väl trycka den själv på något vis. Det blir något slags EXIT för mig då. Tack och hej.

Det sista bilderna är äntligen klara!!!

Jag målar på och hittar tekniken med akvarellen mer och mer. Ibland känner jag att jag börjar slarva med vissa teckningar men då försöker jag hitta andra saker att jobba med. Jag tror att jag har bestämt mig för att behålla formatet som jag har målat bilderna i. Det känns lite roligare än att bara ha A4. Sen har jag testat mig fram i photoshop lite och har nog kommit fram till att jag kommer sudda ut kanterna lite så det blir lite som en vit ram runt om bilden. Jag tror att det kan kännas lite för mycket annars eftersom att jag målar så mycket på varje bild.

Nu har jag nog ca 8 bilder kvar, så det borde jag nog hinna med.

 

Jag har nu gjort 10 bilder till barnboken och har int funnit mer inspiration än så. Därför har jag valt att jobba lite mer med texten och jag har två exempel: skriva den mer som en flytande text eller mer punkter och kortare meningar. Det passar nog egentligen mer för barn och det blir en speciell stil.

 

I ett rävgryt i en stor skog bodde Räv.
Han var en sjuk och mycket
gammal räv som inte hade väldigt
långt kvar att leva.

ex. (Han var sjuk och mycket gammal. Räv hade inte lång tid kvar att l eva)

Räv funderade mycket på döden. (ta bort mycket)
Vad händer efter man har dött? ex.(Vad händer när man har dött?)

Var hamnar man? Vad gör man?
Hur ser det ut? Vilka finns där?

Blir allting bara svart?

Räv bestämde sig för att ge
sig ut i skogen. Han ville ta
reda på vad alla de andra
djuren i skogen trodde skulle hända
efter döden.

ex. (Vad tror de andra djuren kommer att hända när man är död?)

Räv träffade på snigel som var på väg hem från jobbet. (Räv träffade Snigel)
Räv berättade för snigel vad han undrade över. (Snigel, vad tror du händer när man har dött? Frågade Räv.)
Snigel trodde att man blir blommor och växter.
Man kanske till och med kunde bli ett hus. Snigel ville i så fall bli ett gult hus. (Isåfall vill jag bli ett gult hus, sa Snigel)

 

Det understrykna i texten är exempel på hur jag kan förenkla och förändra texten. Också att jag tar in lite mer dialog i texten. Vad tycker ni?

Räv tassade vidare och stötte på
Iller och hennes familj.
De oroade sig inte särskilt mycket för döden.
De trodde att man blev ett annat djur när man hade dött.
”Vi tror att det där är mormor tillexempel” sa
iller och pekade på en spindel som satt på stubben.

 

Räv fortsatte sin färd genom skogen
och möttes av en flygande gås.
Gås trodde att alla döda får bo på uppe på molnen.
Han sa att han tyckte sig se de döda
där uppe på molnen när han flög,
men när han kom närmare var
de alltid borta.
”Det är knepigt det där med de döda” tyckte gås.
”Kan man se dem eller inte?”

En stor älg stod vid skogsbrynets
kant och räv passade på att även
fråga honom om vad han tänkte om döden.
Älg trodde att man blev ett spöke när man dör.
”Spökena kan visserligen se väldigt farliga ut,
men det är så de ser ut.” förklarade älg.
Allt behöver inte alltid vara så farligt som det ser ut.
Lite längre fram i skogsbrynet träffade
räv björnmamman och hennes familj.
Björnmamman trodde att man när man
dog hamnade man på ett ställe där man
fick träffa alla andra som har dött.
Där skulle hon få träffa sin
björnunge som dog när den var nyfödd.

Räv traskade ut från skogen
och ut på en äng. Där möttes
han av många kaniner.
De trodde att de döda for
runt i himlen och allt var fint och färgglatt.
Det lät roligt tyckte räv.

Räv kunde skymta en ladugård
vid ängens kant och han bestämde
sig för att gå dit.
Vid ett litet hål i ladugårdens vägg
mötte han en liten mus.
Hon trodde att man blev en
stjärna när man dör.
”När du har dött räv, då tror jag
att det kommer ploppa upp en till
stjärna där uppe på himlen.
Därifrån kan du se alla
dina vänner som lever
kvar på jorden.” sa mus.

Inne i ladugården satt grisarna.
De trodde att de döda fanns där
bredvid dem fast man inte kunde se dem.
Som spöken ungefär fast inte lika läskiga.
”de sitter med oss och hör allt vi
säger och ser allt vi gör.
Vi kan inte höra eller se dem,
men vi kan känna att de är här.
Det känns skönt.” sa gris.

När räv gick ut från ladugården möttes
han av en gammal tant.
Hon skulle gå med mat till grisarna.
Räv passade på att fråga vad hon
trodde hände efter döden.
Hon förklarade att hennes man hade
dött förra året för han var sjuk.
Tanten trodde att mannen alltid
fanns med henne, i vinden.
När vinden blåste så var det som
att hans hand rörde vid hennes kind igen.

Räv begav sig ifrån ladugården
till en kulle med utsikt över skogen.
Han satt och funderade på döden.
Tänk om han skulle få träffa sina
döda föräldrar när han dog.
Eller tänk om han skulle födas om
på nytt som en elefant.
Kanske skulle han få bo på ett moln,
bli en vacker blomma eller bo kvar på
jorden fast ingen kunde se honom.
Ingen vet helt säkert.

Vad tror du händer efter döden?

 

Det var texten som den ser ut nu. Hur tycker ni att det låter? Bör jag ändra språket? Korta ned texten?

 

Kritiken som jag ska ge till de personer som jag är tilldelad kommer jag att kommentera på deras bloggar.