På måndagen hade vi intro om samtidskonst. Det var intressant. Vi fick se massa exempel på olika konstnärer som jobbade med tillexempel street art och art performance.

 

På tisdagen hade vi workshop. Vi satte oss allihopa i en ring kring ett stort bort med massa saker på. Dessa saker skulle vi teckna av på 30 sekunder, 5 minuter, 1 minut, vänster hand, höger hand, båda händerna, koncentrera oss på en sak, många saker. Jag vi tecknade av på massa olika sätt. Varför? Jag tror det var för att lära sig att se relationerna mellan föremål och vad man tycker är viktigast att visa. Ibland behöver inte alla figurer vara lika tydliga i en bild. Vad lärde jag mig? Att det enkla kan räcka. Man behöver inte göra en massa skuggningar för att visa en pall t ex. Vi pratade också om mellanrum eller de rumsliga förhållandena (eller jag minns inte var begreppet var).
Det kändes lite som att jag mer och mer kom till min egna stil. När vi började fick jag någon slags tanke om att jag inte skulle teckna i min vanliga stil men när man inte längre skulle skugga så mycket och mer rita linjer så kände jag mig mer hemma.

 

På onsdagen fick vi vårt assignment. När jag först läste den tänkte jag "oj vad klurigt". Jag orkade inte börja tänka på det direkt. Jag fick liksom inga direkta idéer. Sedan när jag bestämde mig för att inte utgå från orden vi fått, utan välja ett eget ämne så dök flera idéer upp. Jag bestämde mig för ordet "tid" efter som att det är ett ord jag ofta tänker på. Sen funderade jag över vilken känsla jag ville förmedla och hur jag skulle göra detta. När jag läste orden i assignmentet fick jag upp en bild i huvudet av rörelse, så jag bestämde mig för att göra en kortfilm. Sedan började jag tänka på det här med tid och vad det betyder för mig. Jag är lite rädd att växa upp, eller snarare rädd för att tappa barnasinnet och fantasin. Jag vill liksom alltid ha kvar det där roliga som fanns i hjärnan när man var liten. Då kom jag att tänka på Peter Pan. Jag ville ha med min uppfattning om vad den tickande klockan i krokodilen betyder. Alltså att tiden jagar en och en dag hinner den ifatt en, då dör man.

Hur skulle jag få med en krokodil i min film då? Jag minns faktiskt inte hur jag kom på det men jag bestämde mig för att göra fyra strumpkrokodiler. Jag tog bara fyra omaka strumpor och limmade fast flörtkulor som ögon.
Tickandet som man hör i filmen tog jag från ett ljud i garageband som jag tyckte lät som en klocka.
Att göra en film var en utmaning. Jag älskar att filma och skulle väldigt gärn vilja bli bra på det. Jag har bara klippt ihop små filmer innan från resor och sådant som jag har gjort för mig själv. Men nu skulle jag göra en film som skulle upp på bloggen och visas för andra, så det kändes lite pirrigt. Sen har jag börjat klippa filmer i ett nytt program som jag inte har gjort innan, så det blev mycket experimenterande men jag är ganska nöjd med resultatet ändå!

 

På fredagen hade vi sokratiska samtal om den skrikande svarta tårtan av Makode Linde. Jag var observatör, vilket var svårt för man ville verkligen sticka in någonstans och prata. Det pratades om vad gränsen för konst går. Och det pratades om hur stor del av betraktarna som är en del av konstverket. Vi fick se ett filmklipp där folk runt om kring den här tårtan går runt och skrattar lite. Varför skrattar dom? Är konstnärens tanke att skrattet ska ingå i konstverket? Det var väldigt intressanta frågor, men det känns alltid som att det är för kort tid för sokratiska samtal. Vi vill alltid fortsätta prata.