Jag tycker att det var nyttigt att opponera på varandra och ge respons. Jag är ingen van talare så bara det var lärorikt för mig. Det var väldigt mycket roligare att se allting live på väggar och golv istället för att kolla på varandras bloggar. Det kändes också som att man fick en större inblick i allas konstverk när man hört alla tala om sin egen konst.

Det har också varit jättebra att få ta del av allas processer och hur de har kommit fram till sitt slutresultat. Speciellt de som har bytt spår under vägen. Då är det väldigt spännande att höra vad det var som gjorde att det ändrades.

 

Det var först nu jag insåg hur mycket vi alla egentligen har jobbat med våra arbeten. Eller jag kanske egentligen bara kan tala för mig själv. Jag har inte fattat att det jag skapat var ett så stort arbete. Men när folk sa "oj, hur har du hunnit detta?", så slog det mig att jag faktiskt inte vet hur jag har hunnit med det haha.

 

Jag är inte van att varken ge eller få kritik. Det var på något sätt lättare att ge kritik än att ta emot. Det kanske beror på att jag aldrig har visat upp min konst innan.

 

Det som vi har gjort här under redovisningsdagarna kommer jag ta med mig som framtida lärare. Varesig det är bild eller vilket ämne som helst. Jag tror att det är viktigt att prata om vad man har skapat, lärt sig, hur, vad och varför man har gjort det. Vi lär oss mer tillsammans, alltså när vi får ta del av varandras lärande.

 

Och nu skulle man ju komma fram till en didaktisk fråga. Jag kanske ändrar mig senare, men nu känner jag för:

 

"Varför ska okända saker vara något som man är rädd för att prata om?"

 

Typ något sånt, men jag är inte nöjd med formuleringen. Det jag menar är ett av de syften jag har med barnboken. Jag har ju valt att göra en barnbok om tro, döden och allt annat den innehåller. Det känns som att sånna saker är man rädd för att tala om med ungdomar och barn. (Kanske inte i ämnet religion, eller vad vet jag). Det känns som att man i skolan måste ha svar på allting, ett sakligt svar. Kan man inte bara få spekulera och undra ibland? Där tror jag att man växer som människa i sig själv och med andra.